Jag har redan berättat om mitt idiotlyssnande på Borderline/Evert Taube. Jag har ett till idiotlyssnande jag brukar ta till när jag känner irritationen krypa på mig, om jag är nere eller bara behöver lite lugn.
Idag behövs lite lugn så det blev Markus Krunegård, Korallreven & Vintergatan, Everybody Hurts och Askan är den bästa jorden. Om och om och om och om igen.
Dessa tre låtar är bland det bästa jag hört och de öppnar i nämnd ordning upp Markus fjärde skiva, Mänsklig Värme. Kan vara starkaste öppningen på en skiva någonsin. Resten av skivan når dock inte riktigt samma klass. Tyvärr.
Musikmässigt har jag ett av-och-på förhållande med Markus. Han första skiva är riktigt bra, sedan släppte han två skivor på en gång och de är (i mina öron) inte alls Markusbra. Jag lyssnade knappt alls från att de skivorna släpptes 2009 till han räddade allt med denna fantastiska trio. Nu kan jag lyssna ofta och hela dagar igen.
Jag är fenomenalt bra på att idiotlyssna på musik. Jag kan ha två låtar på repeat en hel dag, om jag bara är på rätt humör (eller fel humör, Borderline & Evert Taube lyssnar jag främst på när livet känns orättvist och eländigt.)
I morse kändes livet inte alls okej, speciellt inte när det var dags att gå upp och gå till jobbet, så då var det bara att slå på spellistan med dessa i öronen när jag släpade mig till tunnelbanan, och sedan spelade jag dem varv på varv till livet kändes lite bättre igen.
Men nog om mig, nu till låtarna:
Det tog ett bra tag innan jag fattade att det egentligen är samma låt, fast det egentligen är helt olika låtar, som är samma, eller hur det nu blir. Förvirrande, men fantastiskt.
Som jag förstått det gjorde Daniel Gilbert sin Borderline, som Håkan Hellström hörde och ville använda på sitt sätt, resultatet blev Evert Taube som de gjorde tillsammans. Flera år senare släpper Daniel sin första skiva New African Sports, Soul Café Club No1 (förkortad NASSCC NO#1) där hans version, Borderline är med. Det är två så olika låtar, men ändå så lika och jag älskar dem båda.
